Kameler e ganska fina
Jag skulle vilja skratta riktigt hårt... åt mig själv. Hittills är denna dag som ett skämt. Jag var säker att jag vaknade av telefonalarmet. Det kändes som att jag hört på väckningssignalen i flera minuter. Men det var först några sekunder senare alarmet slog på. Med ögon högst lika stora som Kjell-Gunnars och den dåligaste hållningen nånsin släpade jag mig iväg till vessan. På vägen dit hörde jag ”Huomenta!”. Min alltid lika fräsha kämppis stod i köket och såg pigg ut. Jag försöker öppna ögonen mer, men det fick motsatt effekt. ”Huomenta” får jag iaf fram. Nåjaaa. Jag åt en smörgås; kom mig iväg till skolan; ställde fram ett staffli, min kamel, penslar, färg och sånt. Det började helt bra, jag var nöjd över att ha kommit en å en halv timme tidigare till skolan. Jag hann måla i ungefär en halvtimme till Casting Crowns. Plötsligt helt utan förvarning börjar det droppa in okända människor i klassrummet. Ehh. Sen kommer min lärare och jag får veta att vi har itsenäinen työskentely idag. Hahhhhaaa, och det hade ingen sagt åt mig. Nåh, ja förflyttade mig till märkätila. Jag stod där en stund och försökte måla löv i olika färger, men gav ganska snart upp. Ingen arbetsro. Nej, varje människa i vår klass skulle rygga tillbaka vid tanken på att stå där mitt i genomfarten till materialrummet och ha 25 st lastenohjaajat rännande förbi titt som tätt. Nu sitter jag å väntar på att det ska bli mat.
Jaha, säger jag
Vi var i Polen
Malin i väntan på flyget i terminal två (rucklet) i Åbo. Det är sant.
Common prayer på Taizés nyårsmöte i Poznan
Ät å si glad ut!
Malin och vår tant Teresa, samt the beige crazy dog Rudvi och Misha
Random foto från gamla stan i Warszawa
Och HAHAH, ett passligt snyggt foto på dom fiffiga resenärerna
Sista korven på tåget hem till Vasa. Jag fattar inte att jag faktist tyckte den var god.
Samhörighet (är ett fult ord)
På måndag smäller det. Malin och jag drar iväg till Polen på Taizés Europamöte. Hej 30 000 människor. Det hade man inte trott om mig. Det blir en lång intressant resa. Och jag tror att det blir fantastiskt. Unga människor som kommer samman för att..? söka Gud tillsammans hoppas jag. Jag vill vara hängiven. Jag vill träffa olika människor och inspireras och inspirera. Må den Helige Ande verka i och genom oss. Tack, amen.
En bit av Jyväskylä
Ooo, här har vi ett passligt fult foto på vår bro som vi pedat över mången gång. Och trappor jag aldrig gått nedför. Jyväskylä, städernas stad det är du. Livet är lite pinsamt. Efter snart 3 månader, "alltså, när ska vi lära oss finska..?!" undrade hon, undrar jag, och kanske även du (Gunilla). Men jag tänker inte ge upp i första taget. Har man kommit såhär långt så är det väl bara att fortsätta. Det går.
En dos svenska till Salla
Jag, mitt hår och mina tankar
Jag, Santto Backman, är förmodligen Jyväskyläs svenskaste människa. Det känns helt okej, även om folk kanske tror att jag är efterbliven. Jag förundras över livets olika faser och tvära kast. FKF var ganska otippat, Norge var vågat och Jyväskylä är minst lika galet. Det är bra med omväxling. Man måste byta plats ibland, så att man tvingas göra nya saker och lära känna annorlunda människor. Det är inte riktigt bekvämt alla gånger, men vi tror väl nog att det är värt det.
Nu har jag ätit fyra chokladplattor på 5 dagar. Jag kan ju trösta mig med att jag i alla fall inte drack limsa på (och aldrig har gjort det heller). Men ändå ganska äckligt. Huden kliar inte så mycket. Jag kom att tänka på att jag alltid ser mig själv som en flicka som är lite som en jättesmal ganska blyg tonårpojke med långt hår. Nu har jag ju faktist ganska långt hår. Men jag tänker att jag alltid har haft. Det är lite osant. Oftast har jag haft mellanlångt och för några år sedan hade jag kort på riktigt. Ett antal gånger har jag försökt spara långt igen, men jag har alltid gett upp när jag nått afghanhundstadiet. Nu hoppas jag att jag är i slutet av det stadiet, alltså att jag håller på att klara det. En plattång kunde kanske vara lösningen på mitt problem, men såndant sysslar jag inte med. Då jag är 20 ska jag ha långt hår, eller en frisyr. Egentligen kanske jag har två självbilder, om man säger så. Den första och osanna är tonårspojken, den andra är lite mer sanningsenlig hoppas jag. Ibland är jag lite stuck i den första, kanske mest för att det är lite humor. Men jag är nog påväg att anamma den nya. Eeh, nån gång ska ja ladda upp foton från Jyväskylä nånstans.
Min mamma har öron och ögon
Jag sökte länge, kanske 3 år och fann det slutligen hemma i Koskö.
Vi springer
Vår 2km länk blev typ 13km, helt i misstag. Det är inte vårt fel att det var dåligt skyltat, däremot vårt problem. Vi mötte en man som joggade med barnvagn och hund samtidigt som han talade i telefon. Owao. Jyväskylä är nog fint. Ja måst ta foton. En fin böljig gräsmatta sprang vi upp och ner för och fann sen en klättervägg och ett halvätet päron i mosaik, å en soffa. Vi byggde inte ett sandslott i sandlådan. På bron över Jyväsjärvi mötte vi tre män som helt klart tyckt att vi va snygg i våra hippiesporttinauhoja. Sen kom besvikelsen. Alla butiker var stängda=ingen glass. Det var ju den jag sprang för. Vi ska kräva en frys till internatet. En polisbil stannade för oss vid övergångsstället och vi sprang över till andra sidan och cykelbanan. Det gjorde polisbilen också och körde upp jämsides med oss. De frågade efter Andreas namn. Det var inte henne de letade efter. Anyway, det är dags att bli sportig.
Vi sörjer
Men mest sörjer vi de själar som går förlorade. Smärta.
Andra tider hela tiden
Här har vi ett kök i Kringsjå, Oslo.
På måndag är det dags att entra Jyväskylän Kristillinen Opisto och sen ett annat kök. Man kan ju föreställa sig en massa saker, men det blir ju ändå helt annorlunda. Det är inte så spännande ännu, men sen blir det säkert.
Snickers var min trøst
Jag lever flott
Det ær så fantastiskt med t-banen, trikken och alla bussar som går hela tiden, smart Oslo. Jag tror jag trivs rætt bra. Det dåliga med Norge ær: juicen (den smakar flera veckor gammalt, åtminstone de tre olika sorter jag drukkit), brødet (skarpt, eftersom de inte sæljer det i slutna påsar), glassen (innehåller otroligt många E och ær inte god) och lunchen (består av en smørgås). Men det ær ju småsaker. Ha det!
Det trodde vi inte
Janå naan som springer 4km baa sådee (å som tror on e norrifrån). Ibland lägger jag in påminnelser på min telefon. Jag hade tydligen planerat in att inviga mina nya gommitossor påriktigt idag. Förra gången sprang jag fram å tibak ti grannen (typ 200m), fick kramp i vaderna och gav upp. Denna gång skulle jag inte komma undan. Det kändes inte alls lockande, men jag råkade fråga min bror, som blivit en hej-ja-far-ut-å-spring-nager-kilometer, om han ville springa en runda med mig. Det ville han. De två första kilometrarna tänkte jag hela tiden att jag måste orka ända fram, annars blir det nog vår sista länk tillsammans, vilket betyder min sista länk överhuvudtaget denna sommar. Jag är helt värdelös på att springa själv, behöver någon som drar. För det är ju nu vi ska motionera bort studentfettet, notnotnot. Grattis till mig själv för att jag är så sportig. Grattis till dig för att du ska inse att du ska kämpa för att förverkliga dina drömmar.
Mitt hjärta
I höstas kändes det bedrövligt att tänka på att min fkf-tid snart var slut. På vårterminen vande jag mig sakta men säkert vid tanken och mitt i allt kände jag nästan glädje över att få sluta. Idag efter yrkesdimisionen lämnade jag skolans nycklar på skrivbordet och låste dörren. Det var då känslan av sorg och saknad vällde över mig. Mitt liv alltså. Fkf var en så stor del av mitt liv i tre år och nu rycks allt bort, ramen runt mitt liv. Det känns helt svajigt. Tack och lov står jag på klippan, Jesus.
