rubrik

"Här!" säger min mamma (Gunilla) och håller fram en tub. "Vah?" "Smörj ansiktet." Mitt ansikte var verkligen torrt. Jag har en veckas höstlov och är hemma i Koskö. Min pappa har fiskat fiskar alltså. Abborre, sik, strömming, gädda, lax, braxen, lake (till fammo Märta). Kanske fisk hela veckan då. Men vi gillar ju fisk så att. Idag åt vi av mommos fisksoppa på abborre och sen av laxen från igår. Intressant läsning, hm. Denna kväll har vi ätit en massa fett, kakan var den fettigaste ever, som smör. Alltså, 13 oktober är mammas födelsedag. Hon hade släktkalas. Helt najs. Jag lekte kurragömma med Amanda och Angelina, det var kanske höjdpunkten. Förr var det mycket lättare att hitta gömställen. Fast vårt hus kanske ändå aldrig har varit så kurragömmavänligt..? Ett bra gömställe hittade jag i alla fall, och det var ett helt nytt. Men jag tänker inte avslöja var.

Jag, Santto Backman, är förmodligen Jyväskyläs svenskaste människa. Det känns helt okej, även om folk kanske tror att jag är efterbliven. Jag förundras över livets olika faser och tvära kast. FKF var ganska otippat, Norge var vågat och Jyväskylä är minst lika galet. Det är bra med omväxling. Man måste byta plats ibland, så att man tvingas göra nya saker och lära känna annorlunda människor. Det är inte riktigt bekvämt alla gånger, men vi tror väl nog att det är värt det.

Nu har jag ätit fyra chokladplattor på 5 dagar. Jag kan ju trösta mig med att jag i alla fall inte drack limsa på (och aldrig har gjort det heller). Men ändå ganska äckligt. Huden kliar inte så mycket. Jag kom att tänka på att jag alltid ser mig själv som en flicka som är lite som en jättesmal ganska blyg tonårpojke med långt hår. Nu har jag ju faktist ganska långt hår. Men jag tänker att jag alltid har haft. Det är lite osant. Oftast har jag haft mellanlångt och för några år sedan hade jag kort på riktigt. Ett antal gånger har jag försökt spara långt igen, men jag har alltid gett upp när jag nått afghanhundstadiet. Nu hoppas jag att jag är i slutet av det stadiet, alltså att jag håller på att klara det. En plattång kunde kanske vara lösningen på mitt problem, men såndant sysslar jag inte med. Då jag är 20 ska jag ha långt hår, eller en frisyr. Egentligen kanske jag har två självbilder, om man säger så. Den första och osanna är tonårspojken, den andra är lite mer sanningsenlig hoppas jag. Ibland är jag lite stuck i den första, kanske mest för att det är lite humor. Men jag är nog påväg att anamma den nya. Eeh, nån gång ska ja ladda upp foton från Jyväskylä nånstans.

Efter tre veckor i Finland har jag gått från flink till någonting betydligt oeffektivare och oattraktivare. Vilken totalomvänding. Egentligen borde jag inte skriva, men bara för att alla verkligen är införstådda: POLEN. Det är intressant hur känslor kan välla över en. I högstadiet kunde man verkligen skratta, det var roligt. Nu är det andra tider, det blev så ensamt. Endast mjölkburken kvar. Jag tycker att det är svårt att gå framåt utan att vända sig om och se på det som varit. Hur ska man veta vad man ska släppa taget om?


Här har vi ett kök i Kringsjå, Oslo.

På måndag är det dags att entra Jyväskylän Kristillinen Opisto och sen ett annat kök. Man kan ju föreställa sig en massa saker, men det blir ju ändå helt annorlunda. Det är inte så spännande ännu, men sen blir det säkert.

En gång har jag længtat hem måste jag erkænna. Det var førra lørdagen. Jag var på glaciærvandring i Jotunheimen. Høga berg med vattenfall och smæltvattenbæckar, vackra blommor. Det var mæktigt. Men till saken hør att vi vandrade med synnerligen høgt tempo 8h i stræck med några minimala pauser. Det regnade de førasta 6 timmarna, så mina jeans var genomvåta. Vinden var inte skøn. Jag halkade fram øver snø och hala stenar. Ett tag funderade jag på att lægga mig ner och dø i bitterhet och vredesmod och hoppas på att Herren ændå tar mig hem. "Går de grei, Sandra?" frågade folk med jæmna mellanrum. "Ja, kjempefint!" svarade jag med ett leende. Man kan ju inte visa sig svag. Finland, mitt kæra fosterland! ÅÅh vad jag saknade Østerbottens platta landskap!

Detta ær den fjærde veckan i Norge, tredje jag arbetar. Fattar inte hur jag kunde hamna hær, i ett annat liv. Men det går greit. Norska, så løjlit med två svenska språk. De ær ju så lika. Ibland mærker jag inte att folk talar svenska med mig å jag kør på med min svensknorska.

Det ær så fantastiskt med t-banen, trikken och alla bussar som går hela tiden, smart Oslo. Jag tror jag trivs rætt bra. Det dåliga med Norge ær: juicen (den smakar flera veckor gammalt, åtminstone de tre olika sorter jag drukkit), brødet (skarpt, eftersom de inte sæljer det i slutna påsar), glassen (innehåller otroligt många E och ær inte god) och lunchen (består av en smørgås). Men det ær ju småsaker. Ha det!

Och aldrig fattar jag hur mycket jag tycker om människor innan det är farväl, hejdå, om vi har tur syns vi kanske om fem år. Det är starkt, jag älskar dem.

I höstas kändes det bedrövligt att tänka på att min fkf-tid snart var slut. På vårterminen vande jag mig sakta men säkert vid tanken och mitt i allt kände jag nästan glädje över att få sluta. Idag efter yrkesdimisionen lämnade jag skolans nycklar på skrivbordet och låste dörren. Det var då känslan av sorg och saknad vällde över mig. Mitt liv alltså. Fkf var en så stor del av mitt liv i tre år och nu rycks allt bort, ramen runt mitt liv. Det känns helt svajigt. Tack och lov står jag på klippan, Jesus.

Men Blomtorget förbarmar sig och säljer dem för 3,50.

Först tänkte jag att det var påväg neråt, men det kan lika bra vara uppåt.

Idag är dagen innan några människor kommer att skadas allvarligt pga. fyrverkeripjäser. Jag håller egentligen på med att rensa gamla bilder. Vilka minnen som väcks till liv. Jag hade glömt bort så många trevliga saker, t.ex. mitt år i sockerbiten. Det var ett lärorikt år, helt olikt året innan och året efter. Snart har jag gått alla mina tre galna år på fkf. Det har sannerligen berikat mitt liv. Jag är tacksam.