rubrik

Jag är inte värdig. Jag är inte värd allt detta. Jag vill ge bort allt jag äger och har. Men det är något som säger mig att det inte skulle fungera.

Jag vet. Jag vet ganska mycket. Jag hade ju förstått dethär. Materiella saker är ingenting värt. Men ändå låter jag mig luras in i det. Och ja, visst, jag kan också bli besviken. Jag är besviken på andras prioriteringar. Jag försöker i alla fall.

Ååhnej, jag orkar inte ta på mig andras ansvar. Det räcker med det egna. Det finns svältande människor påriktigt, och det hänger ihop med att vi överkonsummerar riktigt äckligt mycket. Naturen, säger jag. För människornas skull, öppna ögonen.

Jag får nog ingenting gjort. Inte ens en halv bok av oändliga som ska läsas har jag läst. En sida tar typ 10 minuter. Med jämna mellanrum förlorar jag greppet om bokstäverna. Jag försöker förgäves att hålla blicken fokuserad, men så glider ögonen ändå i kors. Men bara för några sekunder, sen blir allt normalt igen och jag fortsätter läsa, ända tills jag kommer på att jag inte koncentrerar mig på vad jag läser. Då får jag ta sidan från början. Ändå tycker jag att boken är ganska intressant. Omänskliga rättigheter. Jag vill skrika åt dem som inte bryr sig. hårt.


Men vad spelar det för roll om det går dåligt med ett slutarbete?
 

Jag skulle kunna räkna upp några förbrytelser mot mänskliga rättigheter, men det kanske är bäst att låta bli, annars kan man ju bli lite obekväm.

Här börjar mitt liv.

Fläta ditt blonda hår
jag var det vackraste han sett
tvinna ditt naturligt röda hår mellan fingrarna
jag söker Gud, vad söker du?
släng med ditt kastanjebruna långa hår
Kanske du har rätt