rubrik

En gång har jag længtat hem måste jag erkænna. Det var førra lørdagen. Jag var på glaciærvandring i Jotunheimen. Høga berg med vattenfall och smæltvattenbæckar, vackra blommor. Det var mæktigt. Men till saken hør att vi vandrade med synnerligen høgt tempo 8h i stræck med några minimala pauser. Det regnade de førasta 6 timmarna, så mina jeans var genomvåta. Vinden var inte skøn. Jag halkade fram øver snø och hala stenar. Ett tag funderade jag på att lægga mig ner och dø i bitterhet och vredesmod och hoppas på att Herren ændå tar mig hem. "Går de grei, Sandra?" frågade folk med jæmna mellanrum. "Ja, kjempefint!" svarade jag med ett leende. Man kan ju inte visa sig svag. Finland, mitt kæra fosterland! ÅÅh vad jag saknade Østerbottens platta landskap!

Detta ær den fjærde veckan i Norge, tredje jag arbetar. Fattar inte hur jag kunde hamna hær, i ett annat liv. Men det går greit. Norska, så løjlit med två svenska språk. De ær ju så lika. Ibland mærker jag inte att folk talar svenska med mig å jag kør på med min svensknorska.

Det ær så fantastiskt med t-banen, trikken och alla bussar som går hela tiden, smart Oslo. Jag tror jag trivs rætt bra. Det dåliga med Norge ær: juicen (den smakar flera veckor gammalt, åtminstone de tre olika sorter jag drukkit), brødet (skarpt, eftersom de inte sæljer det i slutna påsar), glassen (innehåller otroligt många E och ær inte god) och lunchen (består av en smørgås). Men det ær ju småsaker. Ha det!