Det trodde vi inte
Janå naan som springer 4km baa sådee (å som tror on e norrifrån). Ibland lägger jag in påminnelser på min telefon. Jag hade tydligen planerat in att inviga mina nya gommitossor påriktigt idag. Förra gången sprang jag fram å tibak ti grannen (typ 200m), fick kramp i vaderna och gav upp. Denna gång skulle jag inte komma undan. Det kändes inte alls lockande, men jag råkade fråga min bror, som blivit en hej-ja-far-ut-å-spring-nager-kilometer, om han ville springa en runda med mig. Det ville han. De två första kilometrarna tänkte jag hela tiden att jag måste orka ända fram, annars blir det nog vår sista länk tillsammans, vilket betyder min sista länk överhuvudtaget denna sommar. Jag är helt värdelös på att springa själv, behöver någon som drar. För det är ju nu vi ska motionera bort studentfettet, notnotnot. Grattis till mig själv för att jag är så sportig. Grattis till dig för att du ska inse att du ska kämpa för att förverkliga dina drömmar.
Mitt hjärta
I höstas kändes det bedrövligt att tänka på att min fkf-tid snart var slut. På vårterminen vande jag mig sakta men säkert vid tanken och mitt i allt kände jag nästan glädje över att få sluta. Idag efter yrkesdimisionen lämnade jag skolans nycklar på skrivbordet och låste dörren. Det var då känslan av sorg och saknad vällde över mig. Mitt liv alltså. Fkf var en så stor del av mitt liv i tre år och nu rycks allt bort, ramen runt mitt liv. Det känns helt svajigt. Tack och lov står jag på klippan, Jesus.
De kastlösa
Men Blomtorget förbarmar sig och säljer dem för 3,50.
