rubrik

Jag skulle vilja skratta riktigt hårt... åt mig själv. Hittills är denna dag som ett skämt. Jag var säker att jag vaknade av telefonalarmet. Det kändes som att jag hört på väckningssignalen i flera minuter. Men det var först några sekunder senare alarmet slog på. Med ögon högst lika stora som Kjell-Gunnars och den dåligaste hållningen nånsin släpade jag mig iväg till vessan. På vägen dit hörde jag ”Huomenta!”. Min alltid lika fräsha kämppis stod i köket och såg pigg ut. Jag försöker öppna ögonen mer, men det fick motsatt effekt. ”Huomenta” får jag iaf fram. Nåjaaa. Jag åt en smörgås; kom mig iväg till skolan; ställde fram ett staffli, min kamel, penslar, färg och sånt. Det började helt bra, jag var nöjd över att ha kommit en å en halv timme tidigare till skolan. Jag hann måla i ungefär en halvtimme till Casting Crowns. Plötsligt helt utan förvarning börjar det droppa in okända människor i klassrummet. Ehh. Sen kommer min lärare och jag får veta att vi har itsenäinen työskentely idag. Hahhhhaaa, och det hade ingen sagt åt mig. Nåh, ja förflyttade mig till märkätila. Jag stod där en stund och försökte måla löv i olika färger, men gav ganska snart upp. Ingen arbetsro. Nej, varje människa i vår klass skulle rygga tillbaka vid tanken på att stå där mitt i genomfarten till materialrummet och ha 25 st lastenohjaajat rännande förbi titt som tätt. Nu sitter jag å väntar på att det ska bli mat.