rubrik

Och aldrig fattar jag hur mycket jag tycker om människor innan det är farväl, hejdå, om vi har tur syns vi kanske om fem år. Det är starkt, jag älskar dem.

I höstas kändes det bedrövligt att tänka på att min fkf-tid snart var slut. På vårterminen vande jag mig sakta men säkert vid tanken och mitt i allt kände jag nästan glädje över att få sluta. Idag efter yrkesdimisionen lämnade jag skolans nycklar på skrivbordet och låste dörren. Det var då känslan av sorg och saknad vällde över mig. Mitt liv alltså. Fkf var en så stor del av mitt liv i tre år och nu rycks allt bort, ramen runt mitt liv. Det känns helt svajigt. Tack och lov står jag på klippan, Jesus.