rubrik

Denna kväll, en kväll. Jag ska berätta vad jag haft för mig dessa sena timmar.

Jag tog en cykelutfärd med min mormor. Hon ville nämligen titta på dom nya kalhyggena som har uppstått mot stranden. Det var inte så lång väg dit. Vi bråkade lite om var vår skoterled hade gått och kom inte fram till någon gemensam sanning. När vi kom hem tyckte mormor att vi skulle gå och se om vi fått några fiskar i kassen. Det ville jag verkligen inte, men gick ändå med på det efter kort fundering. Jag tänkte att jag måste rädda de fiskar som går att räddas. De kunde ju inte bara ligga där och dö till ingen nytta. Vad vi fann var en kass full med rom och ett tiotal fiskar. Vi tog dom fyra största och slängde tillbaks resten. Fyra små fiskar hade fastnat. Efter en plågsam stund och mycket petande fick jag loss tre av dem. Den sista var omöjlig. Jag kände vrede jämtemot mina föräldrar. Hur kunde man lägga ut en kass som fiskar fastnar i och är tvungna att dö en plågsam död i? Dom som fastnar är små, eller egentligen mellanstora - tonåringar. Jag tog min tumme och pressade in den i den lilla fiskens mage, drog ut den och slet slutligen av den huvudet. Det fanns inget annat sätt. Jag ville ge den en snabb död. Tårarna var verkligen inte långt borta och rösten skar sig. Min mormor tyckte jag var fånig då jag visade ett sånt medlidande för fiskarna. Ska hon säga, fiskardottern som aldrig vågade ta abborren av kroken. Vi slängde de fyra största abborrarna i ett rött embar och skyndade oss hem. Jag hade bara en tanke i huvudet: Jag måste döda dom snabbt. Vi hittade en ovass kniv i garaget och med den gick fiskarna en brutal men relativt snabb död till mötes. Jag slog dem i huvudet, skar ett snitt i halsen och sprättade upp magen på dem. De ska dö snabbt. Man får inte skära sönder gallan. Mormor började ångra sig och tyckte att vi skulle strunta i det. Aldrig i livet, sa jag, de kommer ändå att dö. Vi måste äta dom. Jag rensade dom tre andra också. Mormor sa att vi kanske inte skulle äta dom ändå. Jag har dödat dem, jag måste äta dem, annars har de dött helt i onödan! Imorgon ska vi äta dem.

Det man ser, hör och gör ett upprepat antal gånger blir normalt. T.ex. att fiska. Det blev nånting helt normalt för mig. Men eftersom jag inte hade fiskat så ofta flera år nu så var det som om det nollställdes. Och nu plötsligt känns det helt motbjudande, nu när jag har tillåtit mig att tänka. Jag vet inte. Men jag känner nog ett stort medlidande för alla som blir långsamt dödade, både människor och djur. Som ångest, fast ändå inte såå starkt.

Som motpol till detta prat om döden, så har jag hört om en Jesus. Dom säger att han ger liv, tröstar och glädjer. Jag tror dem och jag vet att det är sant. Greppa sanningen?