rubrik

Studentskrivningar är roligt och spännande. Nu har jag skrivit hörf i både engelska och finska. Jag tror det sket sig.

I förrgår trodde jag att jag cyklade bakom Hanna. Jag ropade hennes namn tre gånger och ännu en fjärde. Då vände hon sig om. Jag tror det var någon annan, för hon stannade inte. Det finns ett hus i stan, som jag går förbi dagligen. De har ständigt fest. Fönstrena är öppna dygnet runt, så man både hör och ser. De dansar som i Sims. Det finner jag en smula roligt. En annan rolig sak är rektorns måndagsjomppa. Hittills har det varit fotboll varje gång. Gräset är vått å människorna galna. Det är skoj. Jag gör framsteg. Nu ska jag läsa geografi tills jag

Det här skolåret är nånting nytt. Få saker är pinsamma nuförtiden. Det är en befrielse.
Det slår mig gång på gång, väldigt ofta, att alla e så fantastiska.

Idag var jag på kalas till min fammo. Två av hennes systrar var där, det gladde mig. Men jag hoppas att jag inte får grått hår då ja e 40. Jag åt tills jag kände mig tillräckligt fet. Sen gick jag å Amanda å kollade på hennes hamstrar. De var små, men ska bli stora, typ som kaniner. De heter Albert å Herbert. Höhhö. Albert kröp in under min väst och gav upphov till en snärttig puckelrygg. Han kissade inte. Sen märkte vi dock att jag hade hamsterkakka på min fot. Det var fräckt. Men dom e ju bara babyer (ja, det heter så), och väldigt skrajsna.

Hah, nå ja undrar vem den där dig är. Äh, vi pedar ändå. Imorgon flyttar ja ti stan för tredje gången. (Vad är nu det för en människa, som flyttar åpåå hela tiden - kan någon tänka. Men jag låter det vara osagt.) Det känns ganska fantastiskt. Sommaren blev lång även om jag inte hann göra allt jag hade tänkt. Det tycks bli höst. Jag har lärt mig spela Årstiderna på gitarr. Det här kan du ägna din måndagskväll åt, höhhö:

Sen så kan ja ju säga att ja ha köpt ett par jeans å en kofta, minsta möjliga storlek. Så nu behöver folk inte oroa sig över att jag kommer att bli pojke, transvestit eller något annat. Jag är en kvinna.

Jag har varit på scoutläger i Närpes. owao owao owao. Jag var ledare, 22 år. Det är gott att leva i skogen bland spindlar, trettonåriga vargar och högsvensktalande närpeser. Det glädjer mig, annat kan jag inte säga. Det fanns så många fina människor där. Jag blir så glad. Söissleiss.

Jag trodde att jag skulle få spela slow ride, guitar hero idag. Istället var jag till citymarket och inhandlade ett fyrapersonerstält som det ryms tre personer i. Det är upplagt och jag ska sova i det. Om jag vore riktigt modig så skulle jag ta med mig tältet och Lennart och gå till den stora mörka pickiga barrskogen bakom huset. Men det vågar jag såklart inte. Det blir bara på gräsmattan två meter från huset, sju meter eller fem långa kliv från närmsta dörr. Det är läggdags.

                  Vilken tur att han inte frågade. Inte så konstigt i alla fall. Jag menar... på den tiden var jag fortfarande en afganhund. Nu har jag klippt mig och jag är mer som en katt eller faster. Det finns en frisyr som är min egen, men jag kommer inte på vilken den är. Kanske jag vet sen när jag är tjugo som sagt, den dagen.

Josefine bor på Kyrkogårdsö. Därför for jag motvilligt iväg till Åland med Fia å Iddo. Det var så fantastiskt. Ju mer jag tänker på resan desto roligare tror jag att den var. Hennes släkt. Allt var så villt. Vi skrattade. Det känns bra.

Jag ska sätta mig ner i gräset, som inte är så farligt vått. Fågelkvittret ska inte störa. Kanske ska jag tänka på mitt långa hår, som fortsätter växa och växer. Jag ser en hare. Den liknar inte min kanin. Aldrig. Och gräset var vått

Snart, alldeles snart kan jag bli lat igen. Det känns skönt. Efter imorgon har jag avklarat 3/4 av mitt sommarjobb (på ett ålderdomshem). Imorse när jag kom till min avdelning sa jag godmorgon till en tant, då slog hon mig med knytnäven två gånger. Hon slog dock inte mot huvudet, för det hade hon redan gjort på en annan. Hon tycker inte om att bli duschad.

Det är nog ändå helt okej. Jag tror jag håller på att få tillbaka mitt tålamod som jag tror att jag en gång hade. Det kan inte finnas nåt bättre ställe att träna på.

Denna kväll, en kväll. Jag ska berätta vad jag haft för mig dessa sena timmar.

Jag tog en cykelutfärd med min mormor. Hon ville nämligen titta på dom nya kalhyggena som har uppstått mot stranden. Det var inte så lång väg dit. Vi bråkade lite om var vår skoterled hade gått och kom inte fram till någon gemensam sanning. När vi kom hem tyckte mormor att vi skulle gå och se om vi fått några fiskar i kassen. Det ville jag verkligen inte, men gick ändå med på det efter kort fundering. Jag tänkte att jag måste rädda de fiskar som går att räddas. De kunde ju inte bara ligga där och dö till ingen nytta. Vad vi fann var en kass full med rom och ett tiotal fiskar. Vi tog dom fyra största och slängde tillbaks resten. Fyra små fiskar hade fastnat. Efter en plågsam stund och mycket petande fick jag loss tre av dem. Den sista var omöjlig. Jag kände vrede jämtemot mina föräldrar. Hur kunde man lägga ut en kass som fiskar fastnar i och är tvungna att dö en plågsam död i? Dom som fastnar är små, eller egentligen mellanstora - tonåringar. Jag tog min tumme och pressade in den i den lilla fiskens mage, drog ut den och slet slutligen av den huvudet. Det fanns inget annat sätt. Jag ville ge den en snabb död. Tårarna var verkligen inte långt borta och rösten skar sig. Min mormor tyckte jag var fånig då jag visade ett sånt medlidande för fiskarna. Ska hon säga, fiskardottern som aldrig vågade ta abborren av kroken. Vi slängde de fyra största abborrarna i ett rött embar och skyndade oss hem. Jag hade bara en tanke i huvudet: Jag måste döda dom snabbt. Vi hittade en ovass kniv i garaget och med den gick fiskarna en brutal men relativt snabb död till mötes. Jag slog dem i huvudet, skar ett snitt i halsen och sprättade upp magen på dem. De ska dö snabbt. Man får inte skära sönder gallan. Mormor började ångra sig och tyckte att vi skulle strunta i det. Aldrig i livet, sa jag, de kommer ändå att dö. Vi måste äta dom. Jag rensade dom tre andra också. Mormor sa att vi kanske inte skulle äta dom ändå. Jag har dödat dem, jag måste äta dem, annars har de dött helt i onödan! Imorgon ska vi äta dem.

Det man ser, hör och gör ett upprepat antal gånger blir normalt. T.ex. att fiska. Det blev nånting helt normalt för mig. Men eftersom jag inte hade fiskat så ofta flera år nu så var det som om det nollställdes. Och nu plötsligt känns det helt motbjudande, nu när jag har tillåtit mig att tänka. Jag vet inte. Men jag känner nog ett stort medlidande för alla som blir långsamt dödade, både människor och djur. Som ångest, fast ändå inte såå starkt.

Som motpol till detta prat om döden, så har jag hört om en Jesus. Dom säger att han ger liv, tröstar och glädjer. Jag tror dem och jag vet att det är sant. Greppa sanningen?